Bokblogg: Det meningsfulla klassrummet, av Maria Wiman

Känslan av sammanhang viktig

Wiman tar avstamp i hur vanligt det är med psykisk ohälsa bland unga idag och hur en elev en dag berättade för henne att hen upplevde skolan som en skokartong, helt bortkopplad från resten av världen. Efter det har Maria lagt sig vinn om att hitta sådant som engagerar klassen och gjort arbetsteman utifrån det. Det har till exempel varit aktioner för att rädda elefanter som törstar ihjäl, att ungdomar i Stockholm ska få åka gratis kollektivtrafik året runt eller att se till att barn i krigets Ukraina fått julklappar. Hon berättar om hur det stundtals kan vara svårt att få med sig hela klassen, men genom att lyssna även på dem som är motsträviga och deras intressen lyckas hon oftast till slut få alla eleverna med sig. Eleverna får en känsla av att det de gör i skolan även har en mening för någon utanför deras klassrum, alltså de tar sig ur skokartongen. Hon hänvisar till forskning om KASAM, känsla av sammanhang, forskning om lärande, som visar att lärande som upplevs meningsfullt stannar kvar och hon hänvisar till vad det gör med en klass att få arbeta tillsammans för någon annans skull.

Motsatsen till meningsfullt lärande kanske är just obegripliga och oanvändbara saker som är svåra att relatera till (s. 88).

I en välmående klass fungerar elevgruppen som en lärgemenskap där man finner det värt att investera i lektionsuppgifter (s. 95).

Maria beskriver hur det här arbetssättet har utmanat henne i att vässa sina bedömningar och att göra tydliga pedagogiska planeringar så att hon genom projekten ändå får underlag för bedömning.

Medför färre anpassningar?

Stundtals tycker jag att Maria verkar ha oändligt mycket mer tid och energi än jag som lätt drunknar i anpassningar, planering och efterarbete. Ändå, tänk om det är så att om eleverna känner större sammanhang behövs färre anpassningar? De där eleverna som jag alltför ofta upplever att jag måste vända mig ut och in för att något ska bli gjort, skulle ett förändrat arbetssätt kunna väcka deras egen inre motivation?

(Vi kan) ha elever som tycker att själva skolan är meningsfull som socialt sammanhang men att undervisningen är totalt värdelös. Till denna kategori hör exempelvis de elever som kommer varje dag till skolan utan att direkt delta på lektionerna eller prestera i något ämne (s. 89).

Jag har elever som redan gett mig uppslag: vi tittade på Lilla Aktuellt där en klass skickat små pappersdockor till människor på olika ställen i världen, som fotat dem i sin miljö och skickat både docka och foto tillbaka, det vill min klass också göra. Vi jobbar med Sveriges landskap, och mina elever vill skicka pappersdockor till skolor andra landskap, som kanske också blir väckta till lite sammanhang utanför den egna sko(l)kartongen.

Om konsten att orka

Marias bok avslutas med kapitlet Konsten att orka. I mina ögon ett mycket viktigt kapitel, med många visdomsord om lärares KASAM, kraften i att samarbeta och rätten att se till sina egna rättigheter. Hon tar upp olika sorters stress och att lärare är särskilt representerade i stressrelaterade sjukskrivningar. Hennes poäng är att stress inte hanteras med att jobba extra mycket för att hinna ifatt, utan vi behöver ett förändrat arbetssätt.

Det optimala sättet att motverka stress är förstås inte att arbeta mer utan att utveckla nya strategier, att be om hjälp och att värna sina egna rättigheter
(s. 151).

Hela boken är inspirerande och lätt att läsa. Samtidigt upplever jag att det blir lite för mycket av att skrapa på ytan för att jag ska känna att det är till verklig hjälp att förändra min och mina elevers arbetssituation. Trots att boken tar upp och bejakar stora problem i dagens skola och samhälle får jag en känsla av att det är något förenklat över hela boken. Går det att förändra skolans problematik med värdeskapande lärande? Är det möjligt att det är just så enkelt? Ja, det är ju i alla fall värt att testa.

/Elin Käll, lärare på Svealundsskolan