Skolutveckling är ingen tävling

Den 13 augusti fick jag ta emot Örebro kommuns Pedagogiska pris 2014 inom kategorin grundskola. Dagen innan hade jag en diskussion med mina arbetskamrater om huruvida man borde spara på olika sorters pris och medaljer. Jag hade nämligen i sommarens sedvanliga förrådsrensning beslutat att pokaler och medaljer från diverse marathon och tävlingar skulle till återvinningen. Varför spara på dem? Loppen var ju redan genomförda. Tävlingarna över. Jag var ju redan i mål, liksom. 

Örebro kommuns pedagogiska pris är inget man vinner, det är något man får ta emot. För mig är skolutveckling i allmänhet och strävan efter en likvärdig skola som på riktigt inkluderar alla elever, ingen tävling. Det är heller inget lopp som någonsin tar slut. Kanske är det en av anledningarna till att jag, hur stark önskan om tomma förråd än må vara, aldrig kommer att slänga det här priset. Den här utmärkelsen.

Pristagaren har mycket stor kunskap och stort engagemang kring nyanlända elever. Genom hennes arbete med ett kunskaps- och språkutvecklande arbetssätt, stöds och utvecklas såväl nyanlända som alla övriga elever. Pristagaren har nått ut med sin kunskap och erfarenhet och bidragit till ökad kvalitet i arbetet med nyanlända, både lokalt och nationellt.

Jag är glad över att orden ”kunskap” och ”erfarenhet” nämns i motiveringen. För mig är det ett enklare sätt att säga ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Jag har under de senaste åren studerat vidare inom flerspråkighet och lärande, fördjupat min kunskap och parallellt arbetat med att utveckla den egna undervisningen och för att inspirera andra. Jag har mött många av Örebro kommuns lärare i många olika sammanhang, och i dessa möten har jag haft stor nytta av att ha väl på fötterna från båda världarna; forskningen men också den verklighet som vi lärare och våra elever befinner oss i varje dag. År 2012 arrangerade jag tillsammans med Örebro universitet Språkdagarna i Örebro och dessa dagar var ett försök att just skapa ett verkligt möte mellan teori och praktik och bygga förutsättningar för lärande. Under åren har jag utökat mina kontakter, byggt nätverk och försökt hitta nya vägar för samverkan som inkluderat Perrongen, Modersmålsavdelningen såväl som ansvariga på förvaltnings-och kommunledningskontor.

Mitt eget lärande startade när jag som färdig lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk, började på Brickebackens skola 7-9 år 2001. Där lärde jag mig jag mig att alla elever kommer till skolan med olika förutsättningar. Och det är skolans uppgift att möta varje elevs behov. Jag lärde mig att jag ständigt måste vara beredd på att förändra, förbättra och anpassa min undervisning. Framför allt lärde jag mig älska läraryrket. Jag är full av tacksamhet till all personal och alla elever på Brickebackens skola. Tacksam också över alla andra engagerade lärare jag mött under årens lopp, som jag har lärt tillsammans med. Den viktigaste lärdomen är att läraryrket inte är ett ensamyrke. Att samarbete och gemensamt, kollegialt lärande är avgörande för att en skola ska kunna utveckla undervisningen. Och att vi ska ha höga förväntningar på alla skolor, alla lärare – men vi behöver också erbjuda skolor och lärare stöd och tid för lärande så att alla kan leva upp till de förväntningar som ställs. Det var fokus under min föreläsning>> på lärardagarna I Örebro 2014.

Alla som arbetar för eller inom skolan är en del av ett ständigt lärande, en process som om vi accepterar den, hjälper oss att tillsammans skapa en bättre skola. En viktig del av mitt eget lärande i mitt eget klassrum och det jag arbetat med i olika stöd- och utbildningsinsatser på skolor runt om i Örebro kommun och på andra håll i Sverige, har varit och är språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt>>.

Arbetssätt som inkluderar fler elever i den ordinarie undervisning och som stödjer alla elevers språk- och kunskapsutveckling – oavsett social, språklig eller kulturell bakgrund. Jag har lärt mig att det är möjligt att genom medvetna, forskningsförankrade och beprövade arbetssätt, bidra att till att fler elever lyckas i skolan. Du kan också ta del av den filmade föreläsningen Läs- och lärstrategier för alla. Mitt lärande om lässtrategier går att läsa om i uppsatsen Explicit undervisning i lässtrategier>>.

Mitt arbete för en bättre och mer likvärdig skola, som på riktigt inkluderar alla elever, har varit och är ett ständigt pågående lopp. Ibland har jag sprungit i riktigt ojämn och otillgänglig terräng. Ibland har det känts som om jag halkat ner i svarta hål av frustration, till synes omöjliga att ta sig upp ur. Efterhand har jag lärt mig att det går. Man hittar en väg upp. Loppet går vidare. Och jag springer inte det här loppet ensam.

Ibland behöver man trampa upp stigar där ingen tidigare har gått. Och det är ansträngande och tar tid. Ibland har uppförsbacken varit så brant att det har det känts som att bestiga berg. Och då är det lättare om vi är fler som hjälps åt. Som klättrar tillsammans. Ibland känns det lättare, jag märker att vägen har blivit bredare. Jag upplever att fler och fler förstår, vill och vågar springa med. Och fler och fler står i publiken och applåderar och hejar på. Frågorna om flerspråkiga elevers rätt till lärande på samma villkor som alla andra barn engagerar och berör idag allt fler. Det här loppet är viktigt för så många. För, i grund och botten handlar det om att förstå behovet av att lära nytt. Om hur mina elever fungerar, om hur min undervisning fungerar, om hur hela skolorganisationen fungerar – eller borde kunna fungera. Vad fungerar bra, och vad måste vi ändra på?

Jag är glad och stolt över att ha fått ta emot det här priset. Framför allt är jag stolt över det förtroende som Örebro kommuns lärare, rektorer och skolchefer ger mig genom den här utmärkelsen. Förtroende förpliktigar och skapar samtidigt utrymme för att fortsätta rörelsen framåt. Lärandet.  För vi måste alla lära oss hur vi kan göra skolan bättre, för alla. Vi får inte längre ha en skola som bara är till för några få.

Allt lärande kräver ansträngning. All rörelse i någon riktning kräver ansträngning. Och vi måste röra oss. Gå till handling. För menar vi allvar med en skola som på riktigt inkluderar alla – ja, då måste frågor som berör flerspråkiga och nyanlända elevers utbildning sluta att behandlas som frågor som sköts vid sidan om, efteråt, när allt annat redan är färdigt och bestämt. Om vi fortsätter att misslyckas med att ge nyanlända elever en god och likvärdig utbildning – jag då finns ingen annan väg än att lära oss vad som fungerar bra. Och förändra till det bättre.

De här eleverna är ju redan mitt i, och har egentligen aldrig befunnit sig någon annanstans. Och först när vi inser det, när vi inkluderar alla i elever i organisationsplanering, ansvarsfördelning, tjänstefördelning och kompetensutveckling, kan vi börja snacka om att vi är på väg.

När jag tog emot priset läste jag upp Wikipedias definition av begreppet kraft, vilken jag använde i min föreläsning Lyft lärandet senare under dagen.

Begreppet kraft är en abstraktion inom fysiken för att förklara och beskriva orsaken till förändringar i ett system i rörelse.

Skolan är ett system i rörelse. Och jag är övertygad om skolans och lärandets inneboende kraft. Den kraften närs av kunskap, vilja och mod. Därför hoppas jag att vi är på väg nu. Vägen är inte bred, och inte heller är den upptrampad, men om vi är flera som springer tillsammans, turas om att ta täten så kommer vi framåt. Och kanske får vi hjälp av allt fler som arbetar långsiktigt och röjer undan hinder längre fram, innan vi hinner stöta på dem.

/Josefin Nilsson, lärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk, Navets skola, Studerande på masterprogrammet i svenska som andraspråk, Stockholms univsersitet