Bryr mig väldigt lite om lerskulpturen blir fin eller om tomten av kartong är helt oigenkännlig

För oss som jobbar på fritids ligger alltid utmaningen i att skapa goda relationer mellan våra elever men också mellan oss pedagoger och eleverna. Vissa kanske tycker att det låter som en klyscha. Oavsett om det är så BÖR den vara sann.

Jag som pedagog i fritidshem bryr mig väldigt lite om lerskulpturen blir fin eller om tomten av kartong är helt oigenkännlig.

Det viktigaste för oss är inte målet utan processen. Vi vill att stunden vi gör något med våra elever ska vara bra. Inte själva resultatet. Vi ska kunna tala med varandra utan att överrösta, vi ska låna ut färgen till en kompis som behöver den, vi säger tack till våra kompisar som hjälper till att torka upp färgen som kanske hamnat på golvet. Om vi inte gör det kan vi träna på det. Kanske tränar vi på det väldigt många gånger.

Alltid är vi inte där. Men vi försöker. Våra elever behöver ständig vägledning vad det gäller att vara en bra kompis. För vissa är det lätt, för andra är det lite svårare. Precis som för alla oss andra. Många konflikter och upplevelser av utanförskap sker på skolgården under rast eller fritidstid. Därför är det oerhört viktigt att vi pedagoger fördelar oss på ett klokt sätt när vi är ute med våra elever. Jag har nog blivit lite yrkesskadad och kan inte låta bli att snegla då jag går eller åker förbi en skolgård. Förvånansvärt ofta ser man hur pedagoger på håll bevakar eleverna. För mig är detta ett ganska märkligt arbetssätt då det gör det väldigt svårt att vägleda och hjälpa de elever som behöver hjälp i sociala situationer. Och faktum är att det finns relativt många av dessa elever. När jag också ser pedagoger som står i klungor och pratar kryper det ordentligt i mig. Men det får nog bli ett eget blogginlägg.

Så som pedagog är mitt önskemål att ni som vårdnadshavare (om några vårdnadshavare möjligen läser detta) diskuterar lika mycket, eller eventuellt mer, om hur man bemött sina kompisar under dagen som vad man faktiskt "gjort".

Om fem år är dom torkade löven som man målat på troligen jord... Men förhoppningsvis lärde sig era barn, våra elever, något bra under stunden. Kanske var det första gången de pratade med någon som de inte annars pratar med? Kanske kände de att den vuxna hade lite extra tid att lyssna under just den stunden? Kanske insåg dom att det inte gör något om det man gör blir "as-fult"?

För så är det. Fult, fint, snyggt är en uppfattning. Som är ganska oviktig. Men prata gärna med era elever och barn om känslor de haft under dagen? Under vilka situationer där det mår bra eller vilka situationer där det känns jobbigt?. Vem leker de med på rasten? Är de ibland ensamma?

Nu tror jag nog att det är ganska många vårdnadshavare som pratar om just dessa frågor med sina barn. Jättebra! Fortsätt med det! Prata med era barns pedagoger om det är något som bekymrar er. För att skapa ett så gott skolklimat som möjligt behöver vi samarbeta. Det är, till skillnad från utseendet på lerskulpturen, jätteviktigt!

/Martin Karlsson, förstelärare, Almby skola F-6

Senast uppdaterad:

Publicerad:
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?