Månadens forskare: Sofia Österborg Wiklund

Begreppet neurodiversitet är centralt i Sofia Österborg Wiklunds forskning. Månadens forskare menar att dagens synsätt på individer med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) osynligör och skapar ett utanförskap. Ett systemskifte krävs och förskolan och skolan behöver ta sig an dessa frågor från nya perspektiv.

Sofia Österborg Wiklund

Autism och adhd är en värdefull del av mänsklig mångfald och är inte, som samhällsnormen anger, en belastning och brist. Alla har en neurofunktionalitet, men vissa sätt att vara på och fungera bryter mot normer. Då riskerar dessa individer att diskrimineras och bli dåligt behandlad i samhället. Dessa elever diskuteras ofta utifrån medicinsk bedömning eller via kritiska röster mot diagnoser. Detta är bristfälligt och det saknas olika perspektiv i debatten, menar Sofia Österborg Wiklund.

– Vi kan inte bara ifrågasätta diagnoser och varför vi har fler diagnoser. Forskningen behöver också utgå ifrån elevernas och olika sociala rörelsers perspektiv på neurodiversitet och hur vi kan förändra normer.

– Vår forskning lyfter in neurodiversitet på ett teoretiskt plan genom den normkritiska pedagogiken. Normkritisk pedagogik har fått en allt mer betydande roll i det svenska utbildningslandskapet, men det finns inte så mycket skrivet om hur vi kan tänka normkritiskt kring NPF. Där tror jag att perspektiv från den internationella neurodiversitetsrörelsen kan utgöra ett viktigt bidrag.

Vad behöver förskolor och skolorna göra?

– Jag vet att många förskolor och skolor redan arbetar mycket med att skapa bra förutsättningar för eleverna. Det handlar i grunden om att ändra både strukturer och hur resurser fördelas i samhället. Det är viktigt att skapa normer på sin förskola/skola som inkluderar alla, samt att vända blicken mot vad som är hindrande i den nuvarande verksamheten.

– I det arbetet kan förskolan/skolan exempelvis ta in perspektiv från neurodiversitetsrörelsen och använda dessa i sitt förändringsarbete och kompetensutveckling, samt att göra det tillsammans med eleverna. Lärarutbildningen fokuserar mer på frågor om NPF nu och förhoppningen är att vi kan få in andra synsätt i skolvärlden men också i hela samhället.

Sofias forskning bidrar också med det viktiga synsättet, att lärare och lärarstudenter med exempelvis autism, adhd eller dyslexi ska kunna känna igen sig i perspektiven och hitta sätt att tillsammans med eleverna utveckla pedagogik och synsätt.

Vad behöver förändras?

– Vi kan vända på perspektiven och utmana det bristperspektiv som nu råder. Diagnoskriterierna i sig är nedsättande enligt Sofia. När det gäller autism till exempel är ett kriterie "bristande förmåga till social kommunikation". Inom neurodiversitetsforsningen frågar man sig istället: vem är det egentligen som har en utmaning med att kommunicera? Personen med autism eller mottagaren?

– Det är ju en ömsesidig problematik. Ofta ser man att autistiska barn har lättare att kommunicera med varandra. Vi behöver arbeta för att skapa en bra kommunikation bortom gränserna och ändra på normerna för vad som ses som en brist och inte. 

Ett nytt sätt att se på lärande

Skolan och dess läroplaner behöver också förändras i grunden. Sofia pratar om att en samhällsdiskurs behöver ändras – ett nytt synsätt på lärande. Idag finns tydliga normer i skolan om vad som anses som bra lärande. Till exempel värdesätts interaktivitet och aktiviteter tillsammans med andra som högt medan ensamaktiviteter värdesätts lågt.  

– Det här finns inbyggt i hela systemet och skapar ett bristperspektiv där vissa elevers sätt att lära osynliggörs och inte värderas lika högt som andra elevers.

– Får vi in ett normkritiska neurodiversitetsperspektiv kan vi istället prata om ett innanförskap där alla elever inkluderas. Många frågor som idag många lärare tycker är problematiska, kommer ses i ett nytt ljus, fortsätter Sofia.

Eleverna måste involveras i arbetet

En viktigt del av neurodiversitetsperspektivet är också att eleven involveras i arbetet och utformningen av undervisningen och utbildningen. Hur ofta frågar vi vad dessa elever verkligen vill? Vi fattar beslut som vi tror är bra men hur mycket får dessa elever säga till om egentligen?

Sofias mål med sin forskning är att sätta en boll i rullning . Diskussionen kring synen på NPF-diagnoser behöver komma upp mer på agendan då många skolor inte kan tillhandahålla det stöd som krävs och många av dessa elever hamnar i ett utanförskap som kan leda till stress och psykisk ohälsa.

Perspektiv från neurodiversitetsrörelsen, som både handlar om forskning och aktivism, skulle kunna bidra med nya synsätt, där det ovanliga inte är sämre. Dessa elevers diagnoser ska inte ses som en brist utan en del av mänsklig mångfald.

/Mikael Kindgren, Pedagog Örebro

Korta fakta om Sofia

– Lektor pedagogik

– Är i botten samhälls och kulturvetare

– Disputerade 2019 vid Linköpings Universitet inom Pedagogik och vuxnas lärande med avhandlingen: ”Folkbildning i global (o)rättvisa: Makt och motstånd i folkhögskolans internationalisering och transnationella kurser”

– Är anställd på Örebro universitet sedan 2021

– Andra forskningsområden: interkulturella perspektiv, folkbildning, utbildningshistoria, utbildningssociologi, kritisk pedagogik och frågor som rör makt i utbildningssammanhang.

– Har precis tilldelats pengar från Vetenskapsrådet för ett treårigt projekt inom utbildningshistoria, bistånd och folkbildning.

Korta fakta neurodiversitetsrörelsen

Neurodiversitetsrörelsen består både av forskare som forskar utifrån perspektivet, och aktivister som arbetar för samhällsförändring på andra sätt, exempelvis genom sociala medier. Alla kan engagera sig, men utgångspunkten är att det är människor som känner ingen sig i exempelvis autism och adhd som sätter agendan för vilka frågor som är viktiga. Här är det många som själva använder diagnoser som en utgångspunkt för att skapa samhällsförändring.


Senast uppdaterad:

Publicerad: