Månadens forskare: Sara Frödén

Den mer traditionella skolgården med fotbollsplan, gungor och klätterställningar passar inte alla barn och uppmuntrar inte alla till lek. Här blir det ofta fokus på idrott och regellekar där inte alla inkluderas. Leken kan stänga ute, bli ojämställd och enformig. Barnens lek blir inte uthållig utan bryts lätt.

Parkmiljön bättre för många typer av lek

Sara ser istället i sin forskning att andra miljöer runt våra förskolor och skolor gynnar leken i många aspekter och inkluderar fler.

Parkenheten i Örebro kommun har byggt upp ett flertal gröna lekmiljöer, "Lekotoper" (parker), i staden i närheten av förskolor och skolor, istället för traditionella lekplatser. Sara har i sin forskning valt ut fyra av dessa så kallade förlängda skolgårdar. Här studerar hon hur barnen leker och kan jämföra leken där med leken på en mer traditionellt byggd skolgård.

– Rollekar, utforskande lekar och konstruktionslekar är vanligare i parkmiljöerna än på den platta, asfalterade skolgården och kreativiteten och fantasin kan utvecklas bättre. Leken i grönområdena är också mer könsavkodad. På en traditionell skolgård så får de estetiska aktiviteterna, till exempel dans, mindre utrymme än bollekar och idrottande som fotboll. Det gynnar oftast killar mer än tjejer, eftersom fotbollsplanen tyvärr fortfarande är en maskulint kodad plats där tjejer har svårt att få tillträde, menar Sara Frödén.

Många av dessa lekar kan lätt kopplas till lärande och undervisning. Till exempel är många utforskande lekar viktiga för det vetenskapliga tänkandet och barnen blir väldigt intresserade av djurliv och växter i leken.  Det lösa materialet, till exempel pinnar och snö, är fantastiska i konstruktionsleken. Pinnarna är verkligen barnens guld, berättar Sara.

Barnen gillar de gröna miljöerna

Saras forskning visar att barnen gillar de gröna miljöerna.

– De tycker den är lugnare och skönare och barnen får återhämtning där. Barnen kan skapa sig egna platser vilket gör att de kan hålla i leken längre och fortsätta leka med samma tema i rast efter rast. De får också möjlighet till mer sensomotoriska lekar med vatten eller sand. De uppskattar att få vara i mindre grupper och är inte så exponerade i parkmiljön jämfört med den öppna skolgården vilket gör att de kan leka mer ostört.

Dessa miljöer gynnar också sårbara elever med särskilt stöd av något slag eller elever med NPF-diagnos. Många orkar inte med de starka intrycken som blir på en stor skolgård. De behöver få återhämtning på rasten och därför trivs de bättre ute i de gröna miljöerna.

– Barn och elever till exempel inom autismspektrat får möjlighet att leka för själva här. Det är lugnare och miljön dämpar ljudet. De här barnen har väldigt stort behov av dessa miljöer, menar Sara.

Riskfylld lek i grönområdena minskar risken för skador

En utemiljö som finns med i projektet är mer inriktad på riskfylld lek. I denna "lekotop" finns stora stenar, stenblock, höjder och det är nära till vatten. Här får barnen möjlighet att klättra upp och hoppa ner från högre höjder, få upp högre fart och utforska potentiella faror i miljön som is och djupare vatten.

Saras forskning visar att barnen skadar sig mer sällan i skogsområdena jämfört med på den traditionella skolgården. Barnen gör egna riskbedömningar i den gröna miljön till skillnad mot på skolgården där barnen tror det är säkert och inte har samma konsekvenstänk. Så den riskfyllda leken är alltså mindre farlig. Det kan låta paradoxalt men med rätt utformad pedagogik och närvarande vuxna blir detta möjligt.

– Det jag ser är att pedagogerna tränat barnen mycket i empati. De riskfyllda lekarna blir mindre farliga då. Barnen hjälper och stöttar varandra och ser efter varandra istället för att tävla. Håller i varandra och stöttar vid klättring eller tittar efter alternativa vägar om vägen är för brant. Pedagogerna gör ett fantastiskt arbete för att förbereda barnen på leken i den mer riskfyllda miljön.

– När jag som forskare går runt i miljön blir jag lite orolig ibland "ska du verkligen hoppa från den höga stenen"? Men barnen har koll, hjälper varandra och har utformat riskstrategier tillsammans med pedagogerna.

Riskstrategierna handlar om att barnen utforskar miljön innan, att de justerar farliga hinder och att klara av att justera kroppen i miljön till exempel via att anpassa farten i leken. För att utveckla detta behövs träning. Med träning utvecklas också en kroppskontroll som gör att barnen lättare klarar av den riskfyllda miljön.

Utmaning istället för bomullstillvaro

Forskning har visat att denna lek är viktig för barnets utveckling. Att få pröva sin förmåga ger positiva psykologiska effekter, stärker självtilliten och ger bättre fysiska egenskaper som till exempel balans och styrka.

– Att barn får leka i riskfyllda miljöer är viktigare än vad man anat innan. Som vuxen vill man skydda sina barn mot alla möjliga typer av faror och det gör ju att vi bäddar in barnen i någon slags bomullstillvaro, där de inte får göra någonting till slut. Vi behöver istället utmana barnen, ha närvarande vuxna och träna barnen i empati och riskstrategier, menar Sara Frödén.

Stor skillnad på utformningen av rasten

Oavsett om leken sker i parkmiljön eller på skolgården, är vuxennärvaro och organiseringen kring leken och utevistelsen grundläggande. Utemiljöerna har också förutsättningar att vara pedagogiska miljöer där undervisning kan ske, inte minst som en del i undervisningen om hållbar utveckling.

I förskolan sker mycket av detta naturligt under dagen men i skolan är utemiljöerna mer kopplat till rasten och fritidshemmen och här ser det väldigt olika ut både när det gäller organisering och utformning.

– Det är stor skillnad mellan de skolor som jag studerat som satsar på gemensamma rastaktiviteter med en eller flera mycket kompetenta och kreativa rastverksamhetsansvariga. De bedriver ett väldigt viktigt arbete som tyvärr inte uppmärksammas tillräckligt. Många andra skolor saknar en organisering för rasten och utevistelsen. Det finns rastvakter men inget pedagogiskt upplägg eller systematik. Jag skulle önska att fler skolor såg rasten och andra mellanrum som finns under skoldagen som betydelsefullt för barns lärande och välmående. De lärare som inte är ute med barnen missar så mycket kring det sociala relationsskapandet som sker.

– Skolledningen har ett stort ansvar att visa på vikten att engagera sig i rasten och ge förutsättningar för lärarna att kunna göra det. Sen behöver pedagogerna mer kunskap om lek. Många förstår att leken är viktig men inte hur viktig den är för så mycket olika typer av utveckling för barn och unga, avslutar Sara.

/Mikael Kindgren, Pedagog Örebro