Achtung! This is so instagrammable!

Många konstnärer uttrycker att själva motivationen att förbli skapande är just deras egen konstnärliga process. Det färdiga verket är ofta i sin helhet ointressant för konstnären. Det är vägen dit som är den kunskapsresa som varje konstverk föder och göder hos det skapande subjektet. Slutresultatet lämnas över till offentligheten, till oss betraktare att upptäcka och göra till vår upplevelse.

Sebastian Mügge har i alla fall gett örebroare och besökare som passerat platsen fram till utställningens öppnande ett unikt tillfälle se ett stort fasadverk växa fram.

Han arbetar ofta med nutid och historia samtidigt. Han väver in den lokala platsens historia i mustiga kolteckningar som växer fram närmast associativt.

Så blir det här verket extra intressant eftersom Gamla gatan är en av få kvarvarande gator i Örebro med medeltida sträckning. Det är bara Näbbtorgsgatan på Söder som också har det. Båda gatorna har en kurvatur som skvallrar om stadens utbredning under medeltiden, mer av nödvändighet och anpassad till förhållandena, än en övergripande plan som senare blivit det vanliga.

Sebastian Mügges verk skapas som ett sorts samtidsdokument. Platsspecifika installationer är det inte bara just där de växer fram, utan i det här fallet ett verk som tar in platsens stämning och rumslighet, det genius loci, platsens ande, som romarna kallade det. Det gör hans monumentala bild dubbelt närvarande på en yta som annars varit helt nollställd men som lika fullt rymmer en dold historia. Han framkallar den utan tydlig tidsaxel med vid kulturell horisont.

Sebastian Mügges bildvärld är en gränslös värld i meningen att den inte utspelar sig i ett rum med centralperspektiv - i en kontrollerad ”scen”. Bilden växer fram associativt där faktiska saker/historier vävs samman med anekdoter, lekfulla infall. En sömlös berättelse där figurer, världar, ting och landskap bildar en värld med olika skalor och vars övergångar liknar drömmens. Hans arbeten får därför en lätt surrealistisk ton som på en gång är djupt allvarlig och befriande respektlös.

Text: Stefan Nilson