Så kan skolor och föräldrar samarbeta bättre – för elevernas bästa

Hur får vi skolor och föräldrar att dra åt samma håll? Det är en fråga som många lärare, skolledare och vårdnadshavare brottas med. ULF-projektet "Att stärka samverkan mellan skola och vårdnadshavare" har tagit sig an just detta och har undersökt hur samarbetet mellan hem och skola kan utvecklas för att ge elever bättre trygghet, bättre lärande och större chans att nå sina mål.

Utgångspunkten är att skolan och hemmet har ett gemensamt ansvar för barnens utbildning – något som också betonas i läroplanen, Lgr22. Forskning visar sedan länge att föräldraengagemang är en stark faktor bakom elevers skolframgång. Samtidigt visar många studier att relationen mellan skola och hem ofta kantas av misstro, missförstånd och ojämlika maktförhållanden. Kort sagt: även när alla vill väl kan det lätt skava.

Två modeller för bättre samarbete

ULF-projektet genomfördes på två skolor i områden med socioekonomiska utmaningar: Lundbyskolan och Västra Engelbrektsskolan. Här har två olika arbetssätt testats för att stärka samarbetet:

• Familjestödjare – en person som fungerar som bro mellan skola och hem, och som kan stötta familjer där det behövs.
• NÄT – ett nätverk där vårdnadshavare, skola och olika myndigheter möts för att prata, lösa problem och skapa gemensamma vägar framåt.

För att förstå hur dessa modeller fungerar i praktiken har forskarna Oliver St John och Jonas Ålander i samarbete med skolorna samlat in enkäter, intervjuer, gruppsamtal och reflektionsprotokoll från lärare, skolledare och vårdnadshavare.

Vad ledde arbetssätten till?

I slutrapporten från projektet framgår det att ett tydligt resultat är att både familjestödjaren och NÄT hjälper till att bygga upp mer tillitsfulla relationer mellan skolan och vårdnadshavarna. Det handlar framför allt om tre saker:

• Mer dialog – och fler tillfällen att mötas på riktigt.
• Ett icke-dömande bemötande – föräldrar känner sig lyssnade på, inte granskade.
• Stärkt föräldraperspektiv – man utgår från att föräldrar vill sina barns bästa och har värdefull kunskap.

Rapporten lyfter också fram två typer av tillit:

• Evidensbaserad tillit – när förtroendet bygger på att föräldrar "lever upp till" skolans krav och förväntningar.
• Existentiell tillit – när man utgår från att föräldern i grunden är kompetent, engagerad och vill sitt barns bästa.

Det är framför allt den existentiella tilliten – den mer mänskliga och öppna formen – som visat sig skapa bättre samarbete, mer föräldraengagemang och högre närvaro och välmående hos eleverna.

Stödinsatser som gör skillnad

Modellerna ger även möjlighet till stöd som lärare ofta inte har tid eller mandat att ge, till exempel:

• pedagogiskt stöd till elever,
• stöttning i föräldraskapet,
• hjälp i personliga frågor.

Samtidigt pekar slutrapporten på vissa utmaningar. Var går gränsen mellan lärarens och familjestödjarens ansvar? Vad ska skolan göra – och vad ska andra samhällsaktörer ta hand om? Sådana frågor behöver lösas för att samarbetet ska fungera långsiktigt.

Vägen framåt – vad behöver utvecklas vidare?

Slutrapporten avslutas med flera förslag på hur arbetet kan förbättras ytterligare:

• Gemensamma normer på skolan – så att alla arbetar efter samma grundsyn.
• Ett gemensamt språk kring samverkan – för att undvika missförstånd.
• Stärkt handledning och bättre samarbete mellan lärare, familjestödjare och vårdnadshavare.

Sammanfattningsvis visar studien att när skola och föräldrar verkligen möts – med öppenhet, respekt och en vilja att förstå varandra – då händer det positiva saker. Elever känner sig tryggare, föräldrar blir mer delaktiga och lärarnas arbete får bättre förutsättningar. Det är ingen quick fix, men det är en väg som verkar vara väl värd att fortsätta gå.

/Mikael Kindgren, Pedagog Örebro

Läs mer om projektet på Örebro universitets webbsida.

Ladda ner hela slutrapporten här pdf, 369.7 kB. (pdf, 369.7 kB).