Månadens forskare: Lisa Isenström

Under många år har Lisa Isenström studerat hur barn lär sig om sina rättigheter. Hennes slutsats är tydlig: rättighetsundervisning behöver innehålla många olika delar. Barn behöver få veta vilka rättigheter de har, få chans att utöva dem, men också förstå att de måste respektera andras. Det är tre helt olika dimensioner – och alla behövs.

Internationell forskning visar samtidigt ett återkommande mönster:
Lärare tenderar att placera rättighetsfrågor långt bort – hos barn i andra länder som saknar mat, vatten eller trygghet. Viktiga frågor, men distanserade.

– Problemet är att om rättigheter alltid handlar om "någon annan", då uppfattar inte barn att det angår dem själva. Och om de inte känner att rättigheter berör dem – varför skulle de då kämpa för dem? Rättigheter måste bli en del av barnens egen vardag, menar Lisa Isenström.

Fritidshemmet – den bortglömda arenan

När Lisa gav sig in i forskningen om fritidshemmet insåg hon snabbt att det saknades forskning om undervisning av rättigheter i just denna verksamhet.

– Det var som att börja från noll. Fritidshemmet är bortglömt i så mycket – och barnrättsforskningen är inget undantag.

Det man har forskat om tidigare har främst rört inflytande och delaktighet. Viktiga frågor, men något som långt ifrån ger hela rättighetsbilden.

Hon såg snabbt att Fritidshemmet i själva verket är en unik arena för rättighetsundervisning. Här möter vuxna barn i vardagliga situationer, konflikter, samtal och lek – och just där, i det ofta oplanerade, öppnar sig möjligheter.

– Vi pratar ofta om barns rätt att bestämma över en aktivitet – men rättigheter är så mycket mer. Fritidshemmet är fullt av situationer där barn kan träna på att lyssna, uttrycka sig, respektera andra och förstå sitt eget värde, menar Lisa.

”Fritidshemmet gör mycket – men kallar det inte rättighetsundervisning”

I det pågående projektet ”Fritidshem som rättighetsarena” intervjuade Lisa 19 stycken lärare. Många av dem blev överraskade av intervjufrågorna – på ett positivt sätt.

– Det var nästan som fortbildning för dem. De började se sin egen verksamhet på ett nytt sätt.

Resultaten var tydliga:

Lärarna känner sig osäkra

De flesta upplevde att de fått för lite utbildning om rättigheter, både i lärarutbildningen och i sin fortbildning. Den osäkerheten har varit känd i skolans värld länge – och nu vet vi att samma sak gäller fritidshemmet.

De gör redan mycket – utan att veta om det

Lärarna undervisar ofta om rättigheter, till exempel vid FN‑dagen. Men de arbetar också dagligen med rättighetspraktiker utan att formulera det som rättigheter. Att hjälpa barn genom en konflikt. Att träna på att lyssna. Att visa hur man står upp för sig själv.
Allt detta är rättighetsundervisning.

– Det är bara det att ingen kallar det rättighetsundervisning – och då blir det osynligt, både för barnen och för lärarna själva, säger Lisa.

De vardagliga ögonblicken är avgörande

Lisa beskriver ett exempel som väcker igenkänning hos många pedagoger: kön.
En elev tränger sig. En vuxen säger: ”Ställ dig sist.” Och så var det klart.

Men det hade kunnat bli ett gyllene tillfälle till rättighetsundervisning.

– Om man istället kopplar tillbaka till tidigare samtal om allas lika värde, då knyter man ihop teori och praktik. Det är då rättigheter blir begripliga, konkreta och nära.

Lisa benämner det som inbäddad undervisning – när vardagssituationer blir lärandetillfällen.

Rättighetsundervisning som berör barnen här och nu

I vissa fritidshem arbetar pedagoger bredare, med samtal om vad rättigheter är och innebär. När det sker händer något viktigt:

– Då flyttas fokus från barn långt borta till barnen som faktiskt sitter i rummet. Och det är precis där rättighetsundervisning måste börja.

En fråga för kollegiet – och för utbildningssystemet

För att ge rättighetsundervisning sin rätta plats behöver området lyftas högre upp. Rättighetsfrågor måste upp på agendan. Kollegor behöver prata om det, och lärarutbildningen behöver ge det mer utrymme, menar Lisa.

Men hon är noga med en sak: Det får inte bli ytterligare en punkt på en redan överfull att‑göra‑lista.

– Det handlar inte om att lägga något nytt på lärarna – utan om att synliggöra det de redan gör, och ge dem förutsättningar att göra mer av det.

Större barngrupper och brist på tid för samtal gör arbetet svårare. Och då blir också rättighetsundervisningen lidande.

”Rättigheter börjar i vardagen”

I slutet av samtalet återkommer Lisa till det som driver henne:

– Rättigheter är inget barn ska växa in i först som vuxna. De är något barn ska leva – här och nu.

När Lisa talar känns det tydligt: det här handlar inte bara om forskning.
Det handlar om människosyn, om barns lika värde – och om att varje barn ska få känna att deras röst spelar roll.

Och i det arbetet har fritidshemmet och skolan en unik och viktig roll.

/Mikael Kindgren, Pedagog Örebro