Att vara en autistisk elev

Jag förbereder dagen i mitt huvud, visualiserar för mig själv hur allt kommer att gå till. Jag är två steg ifrån dörren till klassrummet när jag ser en lapp på dörren som säger att det inte alls var där vi skulle vara idag. Nej, vi skulle till ett annat klassrum, ett jag inte vet vart det ligger, och se på film.

Öga

Tanken får nackhåren att resa sig på mig. Filmer är högljudda, ibland med starka ljuseffekter som ger mig huvudvärk, lärarna varnar aldrig innan om upprörande material som skulle kunna finnas i filmen, och jag har inte haft tillfälle att kolla upp filmens namn på internet. Jag blir stressad. Jag klarar inte av att se en film idag, för mycket intryck. Jag springer till korridoren, sätter jag mig utanför skolans bibliotek och gungar fram och tillbaka. Känner ångest över min frånvaro från lektionen, men försöker planera resten av min dag igen. Jag ska sitta där på bänken i 40 minuter. Sedan fortsätta som tidigare planerat.

Min vän och jag hade svårt att hitta en plats att sitta, för det är mycket folk i matsalen. Men min kompis är förstående, sådan tur är. Under högstadiet var det svårare, när mina vänner ville umgås med massor av personer i en enda stor grupp, och jag tyckte det var svårt nog att socialisera med två personer samtidigt.

När vi lämnar matsalen spelas högljudd musik. Elevrådet har kul igen. Jag känner mig överväldigad av ljudet, så jag skyndar mig till lektionen.

Nästa lektion börjar lugnt. Läraren pratar. Plötsligt vill hen dela upp oss i grupper, ”med någon ni inte brukar jobba med”. Det känns obehagligt. Jag börjar gunga fram och tillbaka igen. Läraren frågar mig vilken grupp jag är i. Jag mumlar fram ett ”jag vet inte”, men inombords undrar jag varför läraren inte vet att jag inte klarar grupparbeten. Min kompis räddar mig igen genom att föreslå att jag kan jobba tillsammans med hen och en tredje person vi inte arbetade med förra lektionen. Jag börjar långsamt andas ut. Socialt förblir det jobbigt, känns som att jag har svårt att få fram något vettigt i gruppsamtalet, så jag håller mig tyst för det mesta, söker fram lite information på internet när jag hör dem ställa frågor.

Lärare utan huvud

Lektionen efteråt var inte särskilt händelsefylld, lyckligtvis, men sedan fick vi träffa en ny lärare. Vi behövde presentera oss själva, genom att säga vårt namn och en hobby. Att prata högt inför klassen är min mardröm. I första året på gymnasiet försökte lärarna tvinga mig till att göra muntliga redovisningar inför dem, med argumentet att det stod i betygskriterierna att man måste. Jag mådde så dåligt över det att jag var tvungen att stanna hemma från skolan nästan varje gång det hände. Kriterierna står kvar dock.

Jag trampar nervöst foten i golvet, säger samma sak till mig själv hundra gånger i huvudet: Jag heter Cassandra, jag gillar att spela spel.

Allt för tidigt känns det som, så är det min tur. Jag tar ett djupt andetag, hoppas att min röst får rätt tonläge och volym, och säger: ”Jag heter Cassandra, och jag gillar att spela spel.”

Flicka lutar huvudet mot väggen

Jag stirrar ner på bordet. Det är över. Men det är det inte. Jag får en följdfråga. ”Varför är det roligt med spel?” Vad svarar man på det? Mitt huvud står stilla. Hade det varit en essäfråga hade jag kunnat ge honom tjugofem sidor med anledningar till varför folk tycker om spel, men nu är det muntligt, och orden som kommer ur min mun är: ”bra sätt att döda tid”.

När dagen äntligen är över bär taxi mig hem. Jag vill plugga, men min hjärna är så full av ny information och stress att allt jag klarar är att lyssna på samma låt som jag lyssnat på varje dag i över en månad.

Jag är autistisk, och vad jag nyss räknat upp är en typisk dag för mig i skolan.

Lärare som trots att psykiatriker varit och pratat med dem fortfarande inte verkar förstå mig. Lärare som, trots att skolan vet om att jag är autistisk, fortfarande inte har blivit informerade om mina svårigheter. Elevrådet som fortfarande spelar högt ljud trots att jag berättat för rektorer hur jobbigt det är med sensoriska intryck för mig, och troligen även också för de tre samhällsinriktade klasserna med autistiska elever som finns på skolan, samt elever som kanske inte är på autismspektrumet, men har exempelvis sensoriskt integrationssyndrom.

Och jag är knappast den enda autistiska eleven i Sverige.

Vad som frustrerar mig mest med min situation är hur enkelt den skulle kunna förbättras, hur lätt det egentligen är att förbättra skolmiljön för mig, och alla andra autistiska elever.

Fler planeringar, som inte ändras fram och tillbaka, utan som står fast. Förvarning innan klassrum byts och filmer visas. Låt inte elever spela högljudd musik, särskilt inte när det inte finns någon anledning till det. Och om de så måste spela musik, låt dem inte göra det i hallen, dit alla korridorer leder, som vi måste gå igenom varje gång vi ska komma till en lektionssal. Om grupparbeten behövs så mycket, låt oss arbeta med personer vi känner oss trygga med. Redovisningar kan lika gärna utföras i halvklass, eller med ännu färre. Informera lärare om vad autism är, vad det innebär, och att det inte är möjligt att försöka ändra på en funktionsnedsättning, och att man inte tjänar något på att försöka pressa oss till att göra saker vi inte kan. Tvärtom blir det ofta istället att vi låser oss, kanske till och med förlorar talförmågan ett par minuter eller längre, och skolan blir en faktisk mardröm vi måste ta oss igenom varje dag.

Lite ansträngning är allt vi ber om. Ett litet försök att förstå oss. Något så litet för er, som att informera dagen innan om klassrumsbyten, kan betyda en dramatisk skillnad för oss autistiska elever.

/Cassandra Strömberg, elev på Karolinska gymnasiet, Örebro Kommun

Senast uppdaterad:

Publicerad: