Så kan skolor bryta ungas isolering – erfarenheter från #Framtid

Unga som varken arbetar eller studerar – ofta benämnda UVAS – är en växande grupp i Sverige, omkring 132 000 unga vuxna i dagsläget. Tecken på utanförskap syns ofta tidigt, till exempel genom ökad skolfrånvaro och svårigheter att nå gymnasiebehörighet.

Bakom siffrorna finns komplexa orsaker som psykisk ohälsa, socioekonomiska villkor och neuropsykiatriska svårigheter. Det är en heterogen grupp där varje individ behöver ett anpassat stöd, samtidigt som insatserna behöver hållas ihop över tid.

För att möta den här utmaningen startades ESF‑projektet #Framtid.

– Parterna såg att det saknades fungerande insatser för just den här målgruppen. Därför ville man testa och utveckla nya arbetssätt tillsammans, säger Emelie Andersson, projektledare för #Framtid.

Under tre år har projektet, drivet av stiftelsen Activa i samverkan med skolor och uppsökande verksamhet i Örebro, utvecklat arbetssätt för att bryta isolering, stärka ungas välmående och skapa vägar tillbaka till studier och arbete.

När relationer och samordning gör skillnad

För många unga har vägen tillbaka inte handlat om en ny insats, utan om en ny relation. En vuxen som finns kvar, även när energin tar slut.

– Jag har fått en känsla av hoppfullhet, det kan kanske bli något av mig också.

Citatet lyfts av projektets utvärderare Gordon Hahn och fångar något centralt i arbetet. För många unga har det varit första gången en vuxen faktiskt lyssnat, tagit dem på allvar och funnits kvar över tid. Relationerna har varit en avgörande del i arbetet och en förutsättning för att skapa trygghet och motivation.

– Det är första gången någon bemöter mig med respekt och förtroende, beskriver en annan deltagare.

Under projektets tre år har omkring 140 unga deltagit och 114 har visat progression. Många har gått vidare till studier, praktik eller arbete, eller tagit andra steg framåt.

I arbetet har arbetskonsulenterna fungerat som en sammanhållande länk mellan skola, hemmiljö och andra insatser. De har kunnat följa elever genom lov, miljöbyten och övergångar mellan grundskola och introduktionsprogram och vara kvar när motivationen sviktat, vilket för flera deltagare varit avgörande för att orka ta nästa steg.

Hur arbetssättet tagit form i praktiken inom skolan syns i arbetet på introduktionsprogrammet och Olaus Petri 7–9.

Introduktionsprogrammet (IM)

För en del elever på IM i gymnasieskolan har en annan skolmiljö än den ordinarie varit avgörande.

– Det handlar om ungdomar som har en väldigt utmanande livssituation, ibland kopplat till droger. Därför var det viktigt för oss att vara en del av projektet och kunna erbjuda något annat, säger Anki Lindellsjö, rektor för IM på Virginska gymnasiet.

Mot den bakgrunden prövades under projektet en modell med undervisning i en extern lokal, Fabriken, där elever fick ett samlat stöd av lärare, elevhälsa och arbetskonsulent i nära samverkan. Det skapade ökad studiero och tydligare progression, där flera elever har gått vidare till studier eller arbete.

– Redan från början har tanken funnits att det här är något vi behöver ha kvar.

Under projektets tre år har arbetet successivt implementerats. I dag finns en extern lokal där omkring 8–10 elever kan tas emot på en och samma plats. Där finns både lärare och en elevkoordinator som också är skolkurator. Inom kort ersätts också projektets arbetskonsulent av en egen arbetskonsulent i verksamheten, som kommer att arbeta tätt tillsammans med Activa.

– Det vi har gjort under de här tre åren är inte något tillfälligt. Det här är på plats, i gång och kommer att fortsätta, säger Anki.

Olaus Petri 7–9 (OP)

Även OP har, som en del av samma inriktning på alternativa lärmiljöer, under projektet bedrivit undervisning i externa lokaler. Där har en mindre grupp elever fått undervisning utanför den ordinarie skolmiljön.

– Den ordinarie skolmiljön fungerar för de flesta elever, men det finns också elever som får stark ångest av själva skolbyggnaden och miljön. För dem kan en annan typ av lokal göra stor skillnad. Projektet hjälpte oss att släppa tanken på att allt måste ske i skolans lokaler, säger Maja Mustonen, rektor.

För eleverna har arbetssättet inneburit flera konkreta förändringar.

– För individen är de stora vinsterna att isoleringen bryts, att man får ett socialt sammanhang i verkligheten och en ökad måluppfyllelse. Alla når inte full gymnasiebehörighet, men många kommer en bra bit på vägen.

Tidigare präglades arbetet av omfattande uppsökande insatser för att nå elever med långvarig frånvaro – ett arbetssätt som tog mycket tid men gav begränsad effekt. Genom projektet har insatserna i stället kunnat samordnas och samlas till en gemensam plats.

Arbetssättet har också bidragit till tryggare övergångar mellan OP och IM.

– Tidigare tappade vi elever i övergångarna. Nu vet vi vem som tar emot, och det gör all skillnad, säger Maja.

Nu utvecklas den interna samordningen vidare, med målet att rätt stöd ska kunna sättas in i rätt tid och att övergångarna mellan OP och IM hålls samman med tydliga roller och ansvar. Som en del av implementeringen fortsätter verksamheten i nya centrala lokaler, med samma arbetssätt som utvecklats under projektet.

Individanpassning som gör det möjligt att ta steg framåt

En central erfarenhet från projektet är hur kombinationen av studier, praktik och stöd har gjort det möjligt för unga att ta steg framåt i sin egen takt. Det märks tydligt i deltagarnas egna beskrivningar.

– Jag får bra hjälp och känner mig hörd, säger en av deltagarna.

För vissa har det handlat om en lugnare lärmiljö och tätare stöd i skolarbetet. För andra har praktik och arbetslivskontakter blivit en väg tillbaka till motivation och riktning. I den externa undervisningsmiljön Fabriken har elever med lång skolfrånvaro kunnat hitta tillbaka till en mer fungerande skolvardag.

– Det hjälper mig att växa på det individuella planet, få känna sig lite som alla andra. Jag får mycket bekräftelse att jag är duktig och klarar lite till, beskriver en annan deltagare.

I deltagarnas berättelser återkommer att det inte är snabba resultat som varit avgörande, utan att kontakten inte har brutits när vardagen förändrats. När planering och stöd fått fortsätta över lov, miljöbyten och övergångar har risken minskat för att unga tappar fotfästet. Små framsteg – som att ta sig till skolan, komma i tid eller orka vara kvar – har kunnat tas tillvara och byggas vidare på.

– Det är mycket lättare att gå upp och gå till skolan nu, säger en av dem.

Lärdomar från projektet

Erfarenheterna från #Framtid visar att det går att göra skillnad för unga som befinner sig långt från studier och arbete – men att det kräver mer än enskilda insatser. Relationer behöver få ta tid, samverkan behöver fungera i praktiken och stödet behöver organiseras så att ansvar och kontakt hålls ihop över tid.

Flera av de medverkande pekar på att relationer i sig inte är tillräckliga om de blir personbundna. Det som har fungerat är när samverkan fått struktur och blivit en gemensam angelägenhet, snarare än beroende av enskilda eldsjälar. Projektet kan därmed förstås som en del av en större helhet, där styrkan har legat i att olika aktörer kunnat arbeta tillsammans runt individen snarare än i enskilda insatser.

Ur skolans perspektiv lyfts också betydelsen av att se arbetet som ett långsiktigt uppdrag, snarare än som en tillfällig satsning.

– För grundskolan är det här inget projekt som går över. Det handlar om ett långsiktigt ansvar som måste få genomslag tidigt och på alla nivåer, och där är det här en viktig del i helheten, säger Ulf Aldén, verksamhetschef för grundskolan.

En annan återkommande lärdom är att långsiktighet inte handlar om att göra projekt permanenta, utan om att skapa mandat att fortsätta utveckla arbetssätt utifrån de elever som faktiskt kommer. Flera betonar att det i grunden inte är regelstyrning eller resurser som avgör, utan hur organisationen väljer att arbeta.

– Det avgörande är inte systemen i sig, utan att vi håller fast vid ett elevcentrerat och humanistiskt perspektiv. När människor har samsyn och rätt mandat blir förändring möjlig, säger Mokhtar Bennis, verksamhetschef för gymnasieskolan.

Samtidigt lyfts övergångarna mellan olika verksamheter fram som en av de största riskzonerna. När ansvar inte hålls samman finns en tydlig risk att unga tappar fotfästet. Erfarenheterna från #Framtid visar hur gemensamma arbetssätt kan täta de glappen och skapa större trygghet för både elever och verksamheter.

En formulering från introduktionsprogrammet, som också fångar en bredare erfarenhet från projektet, sammanfattar riktningen:

– Ingen ungdom ska släppas utan en krok vidare.

/Jonas Gunnarsson, Pedagog Örebro