Bokblogg: Didaktiken efter Vygotskij - Design för lärande 

Bok på ett skrivbord

Det tar inte många sidor innan jag tänker att jag gjort bort mig... Nyss hemkommen från BB och med amningshjärna deluxe, åtar jag mig att läsa en didaktikprofessors samlade erfarenheter från nästan ett helt yrkesliv. Men jag harvar vidare genom gamla greker och svårtydda filosofiska resonemang och nånstans mitt i den första delen är jag fast. 

Staffan Selander levererar klokskap och manar till eftertanke och helhetstänk som vägen mot utbildningsväsendets utveckling i dagens individualistiska, informationstäta, teknikfrälsta samhälle. Utbildning är ”en paradoxernas marknad”, menar Selander. Vi behöver inse att det inte är fruktbart att hela tiden sträva framåt mot något nytt, utan istället skaffa oss en stadig historisk och teoretisk förankring för att möta det fladdriga nuet.

Boken skrivs i en tid där det finns en hel del besk kritik mot både svenska elevers kunskapsnivåer och mot lärares kompetenser. En del kritik är befogad och måste naturligtvis tas på allvar, men samtidigt är mycken kritik styrd av en politisk dagordning där man försöker vinna poäng på snabba utspel. Dessa är inte alltid förankrade i någon djupare förståelse för villkoren för kunskapsbildning, undervisning och lärande.

Boken är som sagt uppdelad i två delar. Selander uppmanar oss att börja läsa det kapitel vi vill, allt går att läsa fristående. Första halvan av boken ger en teoretisk-filosofisk bakgrund av synen på kunskap, lärande och det pedagogiska fältet och andra halvan en vidareutveckling av vedertagna teorier, där den teoretiska genomgången blir en språngbräda mot ett vidare, mer komplext sätt att se på människans lärande. Selander presenterar en ”designorienterad didaktik”, där han utgår från det senmoderna samhällets utmaningar med marknadsdominerat tänk även inom utbildningssektorn. Ny teknik ger oss inte bara nya redskap, utan skapar helt nya förutsättningar för hur vi i fortsättningen väljer att utforma det som idag kallas för skola. Selander för en grundlig diskussion kring aspekter av lärande och design i termer av funktion och mening. Den designorienterade didaktiken sätter fokus på förmåga att tänka självständigt och på att utveckla omdöme. Vi designar så att säga vårt eget lärande och vår syn på oss själva i lärandeprocessen.

Selander jobbar hårt för att i sina resonemang om lärande och skola se människor under utbildning som just människor, med olika personligheter, förväntningar och tankar om varför man befinner sig i skolan. Vi är formade av samhället, språket, kunskapstraditioner samt vår kropp och våra biologiska förutsättningar. Genom att vrida på det invanda och se det i ett nytt ljus läggs grunden för ett fruktsamt förändringsarbete. Det känns härligt att läsa en text som faktiskt målar denna bild, när man som lärare mer än en gång tagit del av pedagogiska och didaktiska tankar och sagt ”men såhär ser inte verkligheten i klassrummet ut, det här hjälper varken elevernas, min eller skolans utveckling”.

Att utveckla ett nytt språkande om skolan ger möjlighet till en ny inramning av kända problem, men kan också hjälpa till att skapa förståelse för aspekter som saknats- eller inte getts utrymme- varken i tidigare forskning eller i det dagliga arbetet och den dagsaktuella debatten.

Uppfriskande känns också att Selander heller inte hävdar att han kan förklara hur ”man ska göra”, utan han målar upp en detaljerad bild av de faktorer vi som lärare har att ta hänsyn till när vi formar vår verksamhet. Och, menar Selander, vi vuxna i skolan designar också vårt eget lärande om läraryrket i arbetet med elevernas utveckling, så har vi så att säga dubbla ansvarsområden. Vi behöver erövra synen på oss själva som oerhört viktiga för elevernas livslånga utveckling.

Lärararbetet handlar ... ... bland annat om att hjälpa studerande att lära sig genom att hjälpa dem att förstå hur olika kunskapsrepresentationer är uppbyggda och hur de kan använda sig av olika intellektuella resurser för att förstå sin omvärld och kunna lösa problem, liksom för att kunna uttrycka sin syn på världen.

Mer än att ge eleverna ”rätt skolkunskaper” och fokusera på informationsbitar och minneskonst, handlar det alltså om att vägleda eleverna att själva kunna navigera i kunskapsområden, att utnyttja sina resurser i form av kreativitet och fantasi, använda redskap och hjälpmedel samt att utmana ”gamla sanningar” och kunna reflektera över det för givet tagna och de ramar vi tänker inom. Ingen lärare kan allt, men vi har möjligheten att bli coacher och förebilder för hur man kan ta reda på mer.

Och här vaknade min trötta hjärna liksom till, för det här är på något sätt anledningen till att jag valde att bli lärare. För att väcka tänket och lusten till att kunna hos eleverna. Skolan varar ju bara några få år – medan vi kan lära och utvecklas under hela livet.

 

/Anna-Karin Axdorff, lärare Adolfsbergsskolan 7-9

Senast uppdaterad:

Publicerad: