Gå till innehåll
  • Start
  • / Bloggar
  • / Barnperspektiv eller barnens perspektiv – om systematiskt trygghetsarbete

Barnperspektiv eller barnens perspektiv – om systematiskt trygghetsarbete

Den 8-9 april var jag, tillsammans med trygghetsteamet på Almby skolas intraprenad (F-9), på Barnrättsdagarna som hölls i Örebro för 10 året i rad. Temat var Barn i utsatta situationer och fokus var på artikel 12 i Barnkonventionen, att barnen ska få sin röst hörd, om vikten av att lyssna på barn i allmänhet men utsatta barn i synnerhet.

Barnrättsdagarna

Allas lika värde, även barns, är grunden till att Barnkonventionen som nu firar 30 år. Mycket har förbättrats och Sverige firar dessutom 40 år med antiagalagen - som första land i världen! Enligt Staffan Jansson, professor, forskare och barnläkare, har vi gått från att 95% slog sina barn år 1960 till att 95% inte slog sina barn år 2000.

Men det finns inga givna segrar utan det gäller att hänga i, som han utryckte det. Nästa steg är att Barnkonventionen den 1 Jan 2019 blir lag, i alla fall de 42 första konventionerna av 45.

Toxisk stress-symtom kan liknas vid ADHD

Men mycket finns kvar att göra. Många barn i Sverige far illa på olika sätt, och detta påverkar skolarbetet negativt för många av dem. Steven Lucas vid Uppsala universitet gav oss mycket intressant föreläsning om Toxisk stress vid fysisk eller psykisk misshandel och dess effekter på barns hjärnor. Här hittar du en film om Toxisk stress

Bilder på hjärnan

Svåra barndomsupplevelser är även kopplade till fysiologiska och anatomiska förändringar i hjärnan som kan ligga till grund för sociala och kognitiva svårigheter senare i livet. Och resultaten pekar även mot att förebyggande av svåra upplevelser i barndomen borde minska risken för utanförskap och ohälsa i vuxen ålder.

De symtom som vissa barn med toxisk stress uppvisar liknar de vid ADHD. Alarmsystemet hamnar i obalans, som ett brandlarm som ger falsklarm och larmar om saker som inte är riktig rädsla. Hjärnan påverkas negativt med en förstorad amygdala och förminskad hippocampus. ”Känslohjärnan” blir i obalans och barnen kan bli impulsiva. Åtgärderna behöver dock vara olika menade Lucas, även om han inte gick in på hur.

Sofia Bidö och Poa Samuelberg som skrivit boken Traumatisering hos barn – en handbok (Natur & Kultur, 2018), berättade däremot om vikten av att möta barn som varit med om skrämmande saker, att hjälpa dem sätta ord på händelser, om att ge dem en lugn ”ram”, t.ex. ett avskalat rum, information om vad som kommer att hända, gärna med bildstöd samt avspänning och avslappning. Alla uppvisar dock inte dessa symtom. Och vi i skolan kan vara de som gör skillnaden, vi kan vara den avgörande skyddsfaktorn.

Vi fick se flera bra korta filmer. ”Utsatthet – svåra upplevelser i barndomen” är en alla bör visa sina elever.

Från mobbingteam till trygghetsteam

Konferensen handlade också om, som filmen ovan visade, om varje funktions viktiga betydelse för det enskilda barnet, från BVC-sköterskor till socionomer och pedagoger. Om hur barns miljö påverkar deras mående, och därmed beteende i skolan. Och om hur våra sammantagna insatser kan vara det som är avgörande för ett barns framtid.

Skyddsfaktorer

För mig förstärkte det min bild kring varför vi numer har ett trygghetsteam istället för ett mobbingteam. Om vikten av att verkligen lyssna på barn, om det främjande och förbyggande arbetets viktiga roll, så att färre kontakter senare behöver tas inom de kategorier jag tror dominerade konferensens 1400 deltagare, nämligen socionomer, kuratorer och psykologer. Kanske kan vi genom att verkligen lyssna, och agera (förhindra att barnet far illa i skolan/hemma), hindra någon från att kränka ett annat barn? Och kanske kan vi genom att verkligen lyssna, och agera, förhindra att ett barn blir kränkt/mobbat och får men för resten av livet?

Jag vet att alla lärare inte alltid är jätteglada över de enkäter vi genomför med elever och personal på skolan. Pappersarbete utan någon nytta hörs det ibland. Men enkäter, klassråd, elevråd och djupa samtal med elever och liknande, är olika sätt att jobba förebyggande, att verkligen lyssna på barnens åsikter, kartlägga dem, och åtgärda därefter, så att de på riktigt är delaktiga i sin skolgång.

Men, som Maria Larsson, landshövding i Örebro län sa, ”Ibland är det svårt att göra rätt fast man har en god vilja. Men lyssna!!! Berättelsen är början till lösningen.”

Frågar man inget får man inget veta

Frågar man inget får man inget veta menar även Therese Jarland, vars organisation Maskrosbarn, fick Allmänna barnhusets pris ”Stora priset” för banbrytande insatser för barn och unga. Maskrosbarn är Sveriges största organisation för ungdomar som växer upp med föräldrar med missbruk eller psykiska problem, och upplever våld i nära relationer. Deras vision är att alla barn ska ges förutsättningar att växa upp till att bli välmående individer, utan negativa konsekvenser av sin uppväxt. Dit kan man även som yrkesverksam vända sig för att få stöd och utbildning.

Författarna till boken ”Traumatisering hos barn – en handbok” som jag skrev om ovan, menade att vi ska väcka den björn som sover, men göra det under trygga förhållanden. Vi människor har en rädsla för att av misstag göra det värre och vår omedelbara impuls är att undvika obehag och ångest. Det kan kännas skönt att slippa att prata om det som känns tungt, men i längden är det knappast till hjälp. Modern traumaforskning visar enligt dem att det som barn är mest hjälpta av efter övergrepp och våldsupplevelser är ett varmt och rakt förhållningssätt. Enligt artikel 39 har ett barn som utsatts för övergrepp rätt till rehabilitering och social återanpassning. De varnar dock för att tippa över till att ställa ledande frågor, eller föreställningar om vad ni tror att barnen ska/vill säga.

Om fler vågar berätta gynnar det ännu fler. En person som vågar berätta har betydelse. Se bara till exempel Me too-rörelsen eller Greta Thunbergs påverkan på ungdomars miljöengagemang.

2020 blir ett historiskt år. Men nu gäller det att vi alla gör verklighet av det. Samtalsämnen som barn i utsatthet dock sällan virala som me too eller Greta. Barn i dessa situationer törs sällan kliva ut i strålkastarljuset. Men vi andra kan göra saker. Till exempel fick även Daniel Velasco Allmänna Barnhusets Stora Pris. Detta för hur han använder sin yttrandefrihet. Hans grävande, granskade journalistik och hans dokumentärer t.ex. ”Den fastspända flickan” har fått igång en stor debatt som sedan lett till lagförändringar inom tvångsvården. Han har lyft känsliga frågor till ytan och låter barn som annars inte kommer till tals få berätta sin historia.

Barn vid separationer

Maria Eriksson, Ersta Sköndal Bräcke högskola, tog upp hur det är att vara barn när föräldrar är i konflikt med varandra. Vissa tvister kan påverka barn enormt. Barn med separerade föräldrar vill i allmänhet komma till tals men inte bestämma om vårdnad, boende och umgänge. Det ska vuxna bestämma om. De som är utsatta vill däremot bestämma själva var de ska vara och ska då inte behöva vara hos en förälder som utsätter barnet för fysisk eller psykisk misshandel. Det finns dock en spänning mellan omsorgsperspektiv och delaktighetsperspektiv och olika idéer vad som är risk och vad som är värst.

Motverka machokultur med normkritiskt tänkande

Det grova våldet i Botkyrka har minskat sedan socialtjänst, polis och skola börjat samverka. På Karsby International school har man sedan en tid arbetat med Mentors in Violence Prevention, MPV, ett program med fokus på ”åskådarperspektivet”, att eleverna i högre utsträckning uppmärksammar sitt eget och andras våldsbeteende.

I programmet arbetar mentorerna (elever på skolan) med samtal om normer, rasism, våld i nära relationer mm. De lär dem också konkret att direkt eller indirekt att ingripa och stoppa våldet. Våld är aldrig en lösning. De får också lära sig om våldet som ett uttryck för machokulturen och att det är större risk att utöva våld om man behöver leva upp till den kulturen. De får jobba med att ändra på föreställningar om hur män ska vara och vikten av normkritiskt tänkande.

Små barn är aktiva åskådare. Några är försvarsadvokater och berättar vad ”Pelle” gjorde på rasten. Ofta säger då vuxna att den som utsatts kan prata för sig själv och att Pelle inte behöver berätta allting hela tiden. Vi vill inte ha några skvallerbyttor. Men det vi gör då är att vi gör dem passiva och det finns risk att de slutar att uppmärksamma tråkiga handlingar. Lyssna och stöd dem i hur de utifrån mognad kan agera själva.

Pedagogiskt arbete är trygghetsarbete

Mänskliga rättigheter är inget man kan ta för givet för det utmanas hela tiden. För att vi ska få stöd i detta arbete har Barnombudsmannen tagit fram mycket material. I Barnrättsresan kommer det bland annat att ingå en e-learning om Barnkonventionen för personal. Det finns också verktyg för att jobba med elever, ”Mina rättigheter”.

Att lyckas i skolan är en trygghetsfaktor. Därför är en bra lärandemiljö trygghetsfrämjande i sig. Detta gäller inte minst elever med funktionsnedsättningar. Jenny Nilsson från SPSM berättade att man igenom en Barnpanel gjort djupintervjuer med 31 elever med funktionsnedsättning. Man kom bland annat fram till en rad faktorer som främjar studiemotivation.

skyddsfaktorer

Enligt Maria Melin från MDF, Myndigheten för delaktighet är Barnkonventionen ”ett barnrättsarbete som systematiskt efterfrågar och tar hand om hur olika beslut, åtgärder och insatser påverkar barn”. Hur påverkar olika delar av din verksamhet eleverna som går där?

Hur kan vi tillsammans jobba vidare för att öka barnets perspektiv?

Inom skolan upplever jag att vi länge varit bra på att ha ett barnperspektiv när vi tar olika beslut på skolan. Men har vi verkligen barnens perspektiv?

Enligt myndigheten för delaktighet är:

  • barnperspektiv - den kunskap vuxna har om barnets situation och förutsättningar
  • barnets eget perspektiv - där barnet får vara med och berätta

Barnrättsdagarna hade mycket fokus på barn i svårigheter men när barnkonventionen blir lag måste vi bli ännu bättre på att lyssna på ALLA barn. Vad har de för åsikter I olika frågor. Hur ser det ut i den dagliga verksamheten?

Stärkt barnrättsfokus tänker jag kommer att leda till föräldrar som ifrågasätter oss. Vi måste då våga stå på barnens sida även om det stormar!

En fråga som dök upp när vi i vårt trygghetsteam reflekterade över dagarna var att alla pratade om vikten av samverkan mellan olika aktörer men att vi som pedagoger har dålig kunskap om de vägar som finns att gå, förutom vårt eget elevhälsoteam. Vi efterlyser ett flödesschema eller liknande kring till vilka instanser vi kan vända oss till beroende på typ av svårighet som kommit till vår kännedom. Har du som läser denna kunskap? Finns en schematisk bild av denna information? Hör gärna av dig, annars får vi göra ett eget.

En kunskap vi fick kring samarbete i Örebro kommun är att man har skapat ett barnahus som lättare kan samordna insatser. Barnahus Örebro län är en samverkan mellan åklagare, polis, socialtjänst, rättsläkare/barnläkare och barnpsykiatri (BUP). Tanken är att barn och unga som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp och/eller andra vålds- och fridsbrott endast ska behöva åka till en plats, som i så stor utsträckning som möjligt ska upplevas som välkomnande och trygg.

Vi kommer stöta på många initiala svårigheter men måste hjälpas åt att hålla fokus på det fantastiska i lagen - allas rätt till åsikter, även de 21 procenten av våra medborgare vi i dagligt tal kallar barn.

Tre korta tips från Barnkonventionsutredarna för att utreda vad som är barnets bästa:

  • Prata med barnet
  • Gör konsekvensanalyser
  • Väg sedan barnets bästa mot andra intressen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Källor: http://www.barnrattsdagarna.se/forelasare/

/Helmina Pallhed, Förstelärare, Almby skola F-3

Senast uppdaterad:

Publicerad:

Kontakta Pedagog Örebro

Kontakta Örebro kommuns servicecenter

Telefon: 019-21 10 00 

Öppettider: Vardagar kl. 8–16.30

Besöksadress: Näbbtorgsgatan 10

Öppettider: Vardagar kl. 10–16

E-post till servicecenter

 servicecenter@orebro.se